Så länge jag kan minnas har min pappa och mamma alltid bråkat. Det året var jag bara 9 år gammal. Vi bor i ett hus som akademin har anvisat, väggarna är fuktiga och vintervinden kan ta sig in genom springorna i fönstren. Till slut var pappa bestämd och insisterade på skilsmässa och sa inför alla: "Barnet tillhör er, jag vill inte ha det." ” I det ögonblicket visste jag för första gången att en far kunde överge sitt barn så likgiltigt. Jag kan inte glömma den där vinternatten. Ljudet av grälet var som en såg som sågade av mina trumhinnor lite i taget, tills det hördes ett "smäll"-ljud och min far slog till min mor. Min mors skrik darrade och jag blev så rädd att jag gick in i mitt rum och kröp ihop under skrivbordet. Mina händer fortsatte att skaka och jag kunde inte trycka exakt på telefonknapparna, så jag slog 110. Polisen i andra änden av luren frågade: "Vad gör din pappa?" Jag kunde knappt gråta och satte i halsen och sa: "Han slår min mamma...... Kom och rädda henne. ” Men när polisen kom kunde de inte ändra på något. Pappa insisterade på skilsmässa. Min moster sa att min mamma flyttade till min mormors hus först, men att jag var tvungen att bo hos min pappa eftersom jag var tvungen att studera i grundskolan som var knuten till högskolan. Under den tiden blev han arg på mig hela tiden och hotade till och med att vår familj inte skulle tänka på det om min mamma inte skrev under. Mamma kan bara komma och hälsa på mig ibland. Min familj var så fattig att jag knappt hade råd att köpa kläder, så jag kunde bara bära gamla kläder som andra hade skickat. Det finns en klasskamrat i skolan som har en bra bakgrund, och hennes mamma ger mig ofta kläder som hon inte har på sig. Det finns en rosenröd vadderad jacka, tjock och tjock, men stilen är mycket gammal, ärmarna är tillräckligt långa för att täcka händerna och det ser klumpigt ut att gå. Vintern i söder var bister och fuktig, och jag bar den den året. En gång anordnade institutet en utomhusfilm, och jag ville gå dit. Efter lektionen den dagen hade jag på mig en bylsig vadderad jacka och stod länge i korridoren på min fars kontor. Hans fingrar var röda av kylan och den vita gasen han andades ut spred sig i luften. Till slut tog jag mod till mig och frågade mjukt: "Pappa, får jag gå?" ” Han lyfte blicken för att se på mig och sa kallt: "Nej, för du är för fult klädd." Rösten var mycket lågmäld, men den hälldes från topp till tå som isvatten. Senare fick jag reda på att hans bil redan var full av vänner. Det var bara det att i den bilen fanns det aldrig en plats för mig. Jag studerade desperat och ville bara lämna hemmet som fick mig att tappa andan. Till slut blev jag antagen till ett universitet i Peking och sedan åkte jag till Hongkong. Jag tänkte att om jag jobbade tillräckligt hårt skulle jag kunna fly från de kalla dagarna. Det visar sig dock att det finns vissa sår som kommer att följa dig oavsett hur långt du går. Livet i Hongkong är inte lätt. I fem år bet jag ihop tänderna och levde, och vid 24 års ålder fick jag äntligen en årslön på en miljon. Men det är inte lycka, det är överlevnad, och jag vill inte gå tillbaka till det kalla huset. Senare trädde jag in i valutacirkeln, upptagen dag och natt, och grep desperat varje tillfälle i akt, bara för att aldrig bli hjälplös. Tills nyligen träffade jag en person. Jag trodde att det var värmen som ödet kompenserade mig för. Men senare fick jag reda på att han ljög för mig om att han var frånskild och i själva verket hade fru och två barn. I samma ögonblick som jag fick veta sanningen kändes det som om jag var tillbaka i det år jag var nio år gammal, natten då min far lämnade mig utan att tveka. Exakt samma kyla, samma svaghet. En gång tog jag kontakt med honom när han hade det som svårast, för jag minns hur jag själv skämdes. Jag trodde att uppriktighet kunde bytas ut mot uppriktighet, men jag var bara ett verktyg som skulle användas. Känslan av att vara bedragen och sviken fick mig att känna mig tillbaka till det avvisade barnet i en rosenröd vadderad jacka Överflödigt, bortglömt, onödigt. Det visar sig att vissa människor inte vet hur man vårdar det alls. Men jag avslöjade honom inte längre, och jag lät inte andra få veta det. Jag lärde mig bara att skydda mig mer noggrant. Men jag måste också erkänna att upplevelsen av att vara övergiven sedan jag var barn har fått mig att växa till en person som arbetar hårt för att behaga andra. Även om det bara är lite värme kommer jag att göra allt jag kan för att ta tag i den, för jag är rädd att när jag väl släpper taget kommer jag att tappas igen. När jag var barn kunde min far inte tveka att vilja ha mig, och min mor kunde bara lämna mig hjälplös. Så när jag växte upp gjorde jag alltid mitt bästa för att behålla andra. Eftersom jag har varit i regnet kan jag inte låta bli att hålla ett paraply för andra. Det är bara det att ibland, när jag håller mig kvar, inser jag att jag redan har blivit genomblöt. Vinden är stilla vinden, kall ända in i märgen. Den vadderade jackan har bytts otaliga gånger, men den rosenröda vadderade jackan, som ett märke, är alltid fäst vid hjärtat, med en kyla. Jag trodde att jag hade gått ut ur det fuktiga rummet, men det visade sig att hur långt jag än gick så bytte jag bara plats och fortsatte att vara personen som väntade på bussen i korridoren. Kanske kommer jag i det här livet att lära mig att gå tillbaka själv, svepa in min kappa hårt, svälja mina tårar och sedan långsamt värma upp mig själv i ett hörn där andra inte kan se det.