Alla missar den verkliga historien här. Världsbanken ändrade just fattigdomsgränsen från 2,15 till 3,00 dollar i juni 2025, vilket omedelbart lade till 125 miljoner människor till de globala extrema fattigdomssiffrorna. Det här var inte folk som blev fattigare. Detta var en mätuppdatering med nya data om köpkraftsparitet från 2021. Kinas minskning från 80 % till nära noll representerar en verklig strukturell framgång genom riktade fattigdomsprogram under 30 år. USA:s uppgång fångar något helt annat: människor som faller genom välfärdsklippor efter att pandemistödet löpte ut 2021–2022. Det tilläggsmässiga fattigdomsmålet berättar den verkliga historien. Fattigdomen i USA sjönk till 7,8 % under pandemihjälpen och steg sedan till 12,9 % när biståndet upphörde. Barnfattigdomen steg från 5,2 % till 13,7 % mellan 2021 och 2023. Gränsen på 3 dollar per dag var förankrad i medianfattigdomsgränser i 23 av världens fattigaste länder, där den representerar grundläggande överlevnadsbehov som mat och husrum. Att tillämpa samma tröskel på USA innebär att du jämför hushåll som förlorat tillgången till barnskatteavdrag och förbättrade arbetslöshetsersättningar mot en riktlinje som är utformad för att mäta om familjer i låginkomstländer har råd med minimikaloriintag. Den nationella fattigdomsgränsen i USA ligger på 27,10 dollar per dag, mer än nio gånger högre än den internationella gränsen. Det som gör denna jämförelse särskilt missvisande är att amerikanska data mäter inkomst medan mycket av den globala datan mäter konsumtion. I höginkomstländer med tillgång till kredit och sparande innebär konsumtionsjämning att inkomstchocker inte omedelbart leder till samma deprivation som i länder där människor överlever från lön till lön. Världsbanken vet detta. Därför publicerar de separata tröskelvärden på 4,20 dollar för lågmedelinkomstländer och 8,30 dollar för övre medelinkomstländer. Men rubrikerna tar upp siffran 3 dollar per dag eftersom det genererar just denna reaktion. Den verkliga dynamiken mellan länderna har inget att göra med denna jämförelse. Kina lyfte 800 miljoner människor ur extrem fattigdom genom industripolitik och urbanisering, men står nu inför ökande ojämlikhet och avtagande tillväxt. USA har stillastående löner för de nedersta 40 % trots BNP-tillväxt, strukturella luckor i tillgång till sjukvård och utbildning, samt ett skyddsnät som stupar kraftigt istället för att gradvis avta. Båda är allvarliga problem. Ingen av dem fångas genom att jämföra dem på en tröskel utformad för att mäta grundläggande överlevnad i världens fattigaste ekonomier.