Ett bra exempel på förankringseffekten, där 28:an får 52:an att verka som en triumf. (Och det är det naturligtvis, i relativa termer.)

När något mer än hälften av en befolkning kan uppnå grundläggande läs- och skrivkunnighet i ett av de bättre fallen, hur realistisk är då förväntningen om representation i proportion till den gruppens andel av befolkningen i arbete som kräver bättre än grundläggande läs- och skrivkunnighet? När man erkänner denna grundläggande statistiska verklighet, försvinner praktiskt taget alla paroxysmer från det senaste decenniet vid kontakt med detta faktum. (Detta var naturligtvis känt på den tiden.)