Tanken på att var och en av oss har en osynlig klocka som räknar ner och att ingen vet när den slår noll. Jag förstod inte detta förrän vid 35 års ålder. Innan dess kändes tiden oändlig. Du slösar bort hela år på fel sak. Fel person. Fel företag. En slumpmässig tisdag inser du att du kanske är halvvägs klar. Kanske mer. Ingen vet. Dina gymnasiekompisar ska få sitt andra barn. Dina föräldrars vänner är döende. Den där funktionen som du skickade för fem år sedan, ja, hela företaget finns inte längre. Vi går alla runt och låtsas att vi har tid. Men killen som körde av dig i trafiken i morse.... Hans klocka kanske tar slut i morgon. Grundaren maler 80-timmarsveckor... kanske har 40 år kvar. Kanske 4. Det konstiga är att veta att detta förändrar allt. När du väl har sett klockan kan du inte sluta se den. Så du slutar optimera för en dag. Börja skicka idag. Skicka ett sms till vännen. Bygg saken. Ta risken. Klockan tickar i alla fall. Lika bra att få det att räknas. Det var vad jag insåg vid 35 års ålder. Inte för att tiden är knapp. Men att vetskapen om att tiden är kort är faktiskt upplåsningen. Det eldar upp mig, kanske du också.