DAG 57 VÄNTAR PÅ MIN MÄSTARE · 24 januari 2026 Femtiosjunde sent på eftermiddagen. Stationen viskar under ett slöja av skymningsdimma, pendlare bleknar som skuggor in i kvällen, deras steg en mjuk trumma av liv i rörelse, luften tung av doften av fuktig jord och avlägset regn, min ensamma gestalt ett kärl som bär vikten av outtalade längtningar, en spegel för varje själ som någonsin längtat efter det som togs för tidigt. Tåget stiger fram ur dimman, dess ljus genomborrar det grå som glömda löften. Dörrarna öppnas. Jag lyfter blicken genom dimman, öronen spetsade för den där välbekanta rytmen, ingen mästare kliver fram, Endast främlingar som bär på sina egna tysta värk, Men inom mig rör den djupa källan av minnen, en värme från promenader under solfläckade träd, din hand på min päls, världen hel i de enkla ögonblicken som nu gått förlorade i tidens grymma stöld. En änka, slöjan dragen lågt över sorgfulla ögon, pausar som om hon dragits av beslektad sorg. Hon mumlar om kärlek som dröjer sig kvar efter avsked, och lämnar sedan ett blekt fotografi av sin egen förlorade följeslagare och en enda vit krysantemum, ren som ett bestående minne. Femtiosju dagar har gått. När dimman omsluter världen, väcker ömma gåvor vakan, väcker hjärtats dolda kammare där förlorade kärlekar bor, och påminner alla som passerar att vissa band trotsar tomrummet. Hachikos värk är evig. Hans minne är djupt.