Min väns pappa gick bort igår, och idag är det hans begravning. Av någon anledning slog det mig som en lastbil att jag är vän med hans son, samtidigt som hans pappa också var en god vän till min egen pappa. Jag minns att jag en gång sa till den gamle mannen under körlektionerna: "Jag är son till ..." Och han var bokstavligen tvungen att stanna för att hämta andan, när han insåg att hans avlidne väns son nu skulle ta sitt körkort med honom, hänvisad av hans egen son. Det som slog mig mest är hur tiden känns som en platt cirkel, min far och hans far var en gång vänner, nu är deras söner sammankopplade, och även i döden fortsätter det bandet. Det är som om ingenting egentligen någonsin är borta, det bara dyker upp igen i en annan form. Krama och kyss dina nära och kära och berätta för dem att de är älskade.