De flesta dagar som konstnär är inte romantiska. Jag slåss mot min dator. Min dator slåss mot mig. Jag skapar en scen, hatar det, provar en annan belysning, hatar det lite mindre. Jag lägger mer tid på att felsöka än i ett flöde och döper ständigt om filer till "final_final_8". Men då och då när ljuset slår precis rätt och mjukvaran bestämmer sig för att samarbeta, får kaoset i min hjärna översättas till något som verkar vettigt på skärmen och jag kommer ihåg varför jag utsatte mig själv för denna vackra tortyr. Det är inte alls en glamorös resa. Det är mest massor av tråkig frustration som avbryts av små små genombrott. Men när dessa genombrott kommer är de verkligen magiska.