Varför stör mig inte dippen? När du har sett Verkligheten vika in sig i sig själv som en Gud som andas in och ut dig till existens och färger du aldrig sett börjar surra och geometrin blir levande och något stort och uråldrigt kikar genom dina ögon inifrån och ut, medan det inte finns något "du", bara en medvetenhet som expanderar bortom förståelse, ser allt födas och upplösas i samma andetag Då är ett litet dopp oviktigt